jonnaochmy

"Jonnaa!"Hon hörde hennes mammas röst från köket.
"Vad?" Sa Jonna lite irriterat.
"Klockan är sju, du får inte komma försent till första dagen efter lovet"
"Jag har en egen hjärna!"
"Prata inte så där"
Bla, bla, bla vad mamma snackar!
Hon satte sig upp i sängen och tänkte på Oskar.
Hon kunde knappast säga till Oskar att hon älskade han, men hon kunde göra så att han gav tecken av att vara kär i henne. Som att...ta fram en dikt hon skrev när dom dejtade, som hon sen lägger i hans skåp. Sen så när han kollar i skåpet och ser dikten och då kommer hon förbi, ser dikten och frågar om han har spart en dikt från när dom var ihop. Och BAM så verkade han kär i henne.
Ja, det skulle vara den perfekta hämden.
Hon gick upp, tog på sig ett par svarta tights och en stor, pösig vit tröja där det stog "LOVE" på.
"Mamma?" Skrek hon.
"Ja, vad är det?"
"Kan du göra frukost åt mig?" Fråga hon.
"Kan inte du göra det själ? Du är faktist 14," svara hon gnälligt.
"Jag må ha en hjärna, men hjärnan är inte fylld av kunskap om matlagning"
"Okej då. Jag säger till när det är klart"
"Okej"
Hon gick fram till den stora spegeln och studerade detaljerna i hennes solbrända ansikte.
Sen börja hon borsta hennes blonda, långa hår, men han inte borsta mer än 20 sekunder förän hennes mamma skrek:
"Frukosten är klar!"
"Kommer"
Hon halvsprang till köket där hennes mamma stog och lutade sig mot diskbänken.
"Vad är det för något?" Fråga hon som ett nykiket barn.
"En macka som jag haft i ugnen"
"Okej"
Hon tog fatet och satte sig ner.
"Mamma?"
"Ja, vad är det?"
"Eller nä det var inget"
"Okej"
"Eller jo, det är något"
"Vad?"
"Har du någon gång vart kär?"
"Jag är kär nu, i din pappa"
"Ja men, har du varit kär i någon som älskat dig tillbaka och sedan sluta älska dig, fast du fortfarande älskar den personen?"
"Nej, men har du killproblem? För jag kan nog hjälpa dig om du berättar allt"
"Det är så att han, killen som jag är kär...."
"Inklusive namn"
Hon åt upp mackan och sprang in på sitt rum. Hon tog den nya mascaran som påstos vara 4D och drog den omsorgsfullt på ögonfransarna. Sen tog hon sin foundation under ögonen och vid näsan och tänkte att hon borde köpa en ny. Sedan tog hon läppglanset som hon smeta på munnen.

"MAMMAA!" Skrek hon så högt hon kunde.

"Vad är det?" Fråga hon lite irriterat. "Du vet, jag måste till jobbet" fortsatte hon med lika jobbig röst.

"Jag går nu," sa Jonna och halvsprang till hallen. Hon satte på sig sina blå-rutiga converse, sin blåa vinterjacka och tog sin väska där dikten låg.

"Hejdå mamma," sa hon.

"Hejdå gumman," sa hon tillbaka.

Jonna gick ut den stora villan och till bussen. Hon ställde sig för att vänta på My. Hela lovet hade hon sett fram emot att träffa henne. Hon tog fram dikten och läste den för sig själv.

 

Älskling, hur ska jag kunna måla vägarna råsa i ditt rum, utan att du framstår som lite efter bliven och dum?

Du kanske förstår en dag när du blir stor, varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor.

Hon slutade läsa.

 

Hon tänkte på dikten, kunde detta vara dikten eller har hon tagit fel? Varför skulle hon ha skrivit att hon ville klä honom i blommiga tröjor och glittriga skor? Eller...NEJ! Hon hade tagit Femenist dikten som hon hade fått av Sofia! Hon såg sig om och såg att My komma gånende och la snabbt ner dikten i väskan.

"Jonna!"

Skrek My och vinkade stort. Jonna lossades att se sig om kring och vara lite förvirrad, fast hon hade sett My innan My hade sett henne.

"Hej sötis, har saknat dig," sa hon tog ett glatt steg mot My.

"Och jag har saknat dig," svara My glatt.

Bussen kom och Jonna började ta upp sitt busskort.

"Ska vi inte ta nästa buss istället?" Fråga My som hade blivit rädd när bussen kom.

"Nej, kom," sa Jonna och frågade sig själv om My var feg. Jo, det var hon. Men inte våga åka buss som åker lite snabbare än vad man får? Lite konstigt.

De klev in i bussen och satte sig längst bak, dom varmaste platserna på hela bussen.

Jonna kollade på My som kollande drömmande ut genom fönstret. Men Jonna kom snart på egna tankar. Om Oskar och om dikten. Kunde han någon gång älska henne igen?

 

 

 

 

"Piip!"
My for upp som en blixt ur sängen. Idag var första skoldagen. Jippie!
Hon drog på sig ett par tights och en stor vit tröja med blommor och peacetecken på. My tog upp flätan som hon gjort i sitt hår. Det hade blivit jättelockigt. Hon tog tag i sin borste (som igentligen är till för dockor) och kammade igenom håret. Tur att hon inte var håröm. Då skulle hon nog dö.

När hon var klar med håret, sminket och kläderna så gick hon ner till köket. Hon klev i något kladdigt.
"Jäklar" tänkte hon.
"MAMMAAA!!!" skrek hon så högt hon kunde så hennes snarkande mamma skulle vakna. Ingenting hände. Hon gick in till Rosalies sovrum och skakade henne så att hon skulle vakna. Hon vaknade inte. My kände att det var hopplöst och gick in till köket igen. Pannkakssmeten låg över nästan hea golvet. My blev välldigt irriterad. Hon trippade på tå för att undvika att bli mer kladdig. Det blev hon ändå, eftersom det var smet över hela golvet.Hon hämtade en portsion flingor och gick ut för att äta den i vardagsrummet. Hela tiden medans hon åt satt hon och tänkte på Michael. Hans glittrande ögon, hans lena hår, hans fina léende. Åh, han var bara för söt. Synd att han var hennes bästis bror.

När hon ätit klart gick hon och tog på sig sin jacka, conerse och mössa. Den här gången kom hon iallafall ihåg mössan. Precis när My skulle gå ut genom dörren kom Ebba springande. Nej, snälla gud, säg att hon inte ska störa.
Det hjälper inte att be till gud, man KAN bara inte stoppa Ebba från att störa.
"Vart ska du?! Jag vill ah frukost! Kan du göra frukost åt mig? snälla! snälla!" Sa hon medans hon flåsade av att hon sprungit 8 meter. Nej, den här gången ska hon INTE göa frukost till Ebba.
"Nej, inte nu, jag har bråttom." Sa hon lungt. Fast hon hade igentligen inte bråttom. Skolan började inte förns om en halvtimme och det var bara 1 station med buss.
"Jo, du måste, annars så biter jag dig!"
"oj, du börjar det bli farligt". tänkte My. Bäst att hon flyr.
Hon sprang ut genom dörren och lämnade Ebba ensam kvar.
"Puuh!" tänkte hon, medans hon kände den friska luften och den svala vinden susa förbi. ännu en gång tänkte hon på Michael. Nej, nu måste hon bara glömma honom. Hon ville inte såra Jonna. Om hon nu skulle bli sårad.
Hon gick vidare till busshållplatsen där hon såg Jonna stå och vänta.
"Jonna!" ropade hon och vinkade så att hon fick ont i armen. Jonna tittade sig omkring och försökte se var ljude kom ifrån. Nu tittade hon på My. Hon hade svarta tights och en vit tröja som det stod LOVE på, men stora bokstäver. Över den hade hon en stor blå vinterjacka. I ansiktet hade hon kladdat massor med mascara och hennes läppar var helt nerkladdat med läppglans. "Heej söötis, har saknat dej." sa Jonna.
"Och jag har saknat dig" Sa My. Det hade hon. Mycket.
Bussen stormade in och tvärstannade på busshållplatsen. Villken fartdåre till busschaufför.
"Kan vi inte ta nästa buss istället?" sa My, som blev lite rädd när bussen kom i så hög fart.
"Nej, kom!" Sa Jonna, som verkligen inte verkade bry sig om det.
De klev in och satte sig ner längst bak, på den varmaste platsen. My hade börjat tänka på de där gröna ögonen igen, de som var som smarager. Hans ögon. Medan hon satt och drömde satte bussen fart och åkte. De åkte förbi gröna skogar, sjöar som glittrade i solskenet och barn, som var på väg till skolan.
Det var fridfullt här, tänkte My.

"Gud, vad kallt det är," var det ända som Jonna kunde tänka på dagen innan skolan skulle börja efter jullovet.
Raffe, Jonna's hund sprang runt fridfullt bland blommorna som hade börjat tränga sig igenom isen.
"Raffe! Kom nu! Vi ska gå hem, mamma tjatar om att jag inte får vara ute så länge med dig," sa hon och plocka fram kopplet.
Raffe kom skuttande fram till Jonna och satte sig lydigt framför henne. Hon satte på kopplet på han och gick iväg.
När dom väl kom hem efter att ha gått på dom blåsiga gatorna, satte Jonna sig framför datorn och logga i på Face book.
[email protected]
********
8 händelser. Som vanligt hade någon kommenterat foton och taggat mig, men Oskar Lind, en kille som kanske inte var speciell för dom flesta, men för Jonna, hade skrivit ett mejl till henne. Hon blev nästan rasande när datorn tog flera minuter på sig. Hon tog upp mobilen för att sms:a hennes mamma och för att ha något att göra medans hon väntade.

Mamma, JAG BEHÖVER EN NY DATOR! Visst min dator är mysig, men jag tänker inte vänta flera minuter för att kolla vad någon har skrivit i min logg! Så jag behöver en dator, det kanske är mycket begärt, men nödvänligt.
Kram//Jonna

Och skicka. Det skulle nog duga, tänkte hon. Imorron har jag en dator!
JIPPIE!
Hon vände sig mot datorn igen, den hade laddat klart. Så vad hade han skrivit då? Undra hon för sig själv.
Hon läste:

Jonna, jag vet att vi har vart tillsammans förut och det inte funkat. Men jag vet att vi båda har känslor för varann och jag tror vi kan klara det.
Jag förstår om du inte vill, men tänk på det.
Hon sluta läsa och tänkte: Kunde detta vara sant? Eller skojade han om detta som han gjorde om allt annat. Dom hade vart tillsammans förut och det hade inte funkat, men om det var ett skämmt vad skulle hon göra då? Det hade kostat henne flera gråtande kvällar att gå på hans skämmt, men hon var djupt förälskad i han. Så vad ska man välja, gråtande kvällar och lyckliga ögonblick eller smärtfulla ögonblick och förlorad tro? Gråtande kvällar och lyckliga ögonblick var ändå bättre än att tappa tron. Hon återgick till att läsa.


Jonna jag älskar dig, kan du älska mig tillbaka?
NÄÄ!
Gick du på det?
HAHA!
Aja, ses i skolan!

Varför, varför, varför, varför, varför är du tvungen att skoja om allt och alla?
Men hon kunde ha valt själv, gråtande kvällar och lyckliga ögonbllick eller smärtfulla ögonblick och förlorad tro?
Men vad skulle det ha tjänat till, att förlora tron?
Hon stängde av datorn och kasta sig på sängen.
Hon tog fram sin dagbok och börja skriva:

Ännu en gång blir det att jag gråter mig själv till sömms, men det e värt det, dom små, korta lyckliga ögonbl

Men det var ingen idé att skriva för Jonna sov redan djupt.

Det var dagen innan första skoldagen. My gick i parken och tog en promenad. Vinden blåste henne i ansiktet. Hon drog upp luvan på sin nya vårjacka. My började gå snabbare för hon ville inte bli förkyld första dagen i den nya skolan. My var väldigt sugen på att träffa Jonna igen efter jullovet. My och Jonna hade kännt varandra sen dagis och de hade alltid varit bästa vänner. My fortsatte gå längst den grusiga vägen och nu var det enda hon kunde tänka på hur den nya skolan skulle bli. Fastän hon nästan frös ihjäl av den kalla vinterdagen så fortsatte hon bara gå och tänka på skolan. Vad kommer hon få för lärare? Vad kommer hon få för vänner? Okej, nu blev det plötsligt så kallt att hon inte kunde tänka mer på det. Men trots att det var så kallt såg hon blommorna tränga sig igenom isen och solen började dyka upp bakom de tråkiga, gråa molnen. My rättade till sina glasögon och fdrog det schokladbruna håret bakom öronen.

Väl hemma drog My av sig jackan och slängde den på stolen.
"Myy!" ropade hennes mamma - Rosalie - från köket.
Hon lät irriterad.
"Jag kommer, låt mig bara få ta av mig skorna!" sa My medans hon kämpade med att få upp den hårda dubbelrosetten hon gjort på sina babyblåa converse. Från och med nu skulle hon inte göra dubbelrosetter. Inte hårda iallafall. Hon gick in till köket och där såg hon Rosalie stå och vända upp och ner på hela köket.
"Mamma, vad har du gjort igentligen?"
Det såg ut som att det hade varit ett bombnedslag i köket.
"Jo, jag försökte att laga pannkakor, men brandalarmet började pipa och jag blev rädd och tappade ner hela pannkakssmeten och stekpannan på marken." sa hon, medans hon hämtade en sopborste.
"Mamma, jag tror det är lite svårt att få upp pannkakssmet med sopborste." sa My.
Rosalie såg ut som att hon upptäckt sitt fel och hon gick och ställde tillbaka sopborsten på sin plats.
My kände sig inte sugen på att städa upp pannkakssmet och gick vidare till sitt rum istället utan att Rosalie märkte det. My satte sig ner vid sitt lilla skrivbord och tände skrivbordslampan. Hon tog fram en blyertspenna och ett lite knögligt papper och skrev;

Dina ögon är som smaragder av guld
och de glänser när man ser dina tårar rinna
Tårar av smärta, eller glädjetårar
När jag nu nyckeln till ditt hjärta ska finna

Nej, den var inte bra. Hon skrynklade ihop pappret till en boll och slängde det i papperskorgen under skrivbordet. Hon tog fram ett nytt papper och skrev;

Kärlek, tårar och smärta
det är vägen till ett bultande hjärta

Nej, hon var verkligen inte bra på det här! Hon skulle aldrig kunna skriva en fin dikt till Michael. Hon visste också inte hur Jonna skulle reagra om hon blev tillsammans med hennes storebror. Nej, nu måste hon bara glömma bort honom.

Hej!
Det här är min och min kompis blogg och vi kommer skriva en historia och forsätta på den i olika inlägg.
Den handlar om 2 tjejer som heter Jonna och my. Mer får ni veta om ni bläddrar upp! :P