Kapiteel 8 (Jonna)
Hon gick och gick, nästan blind av rädsla. Tänk om Oskar hade lagt lappen i My's skåp och inte skojat. Tänk om det var Michael, hennes storebror.
När hon gått en bit så såg hon den välbekanta sjön som glittrade.
Hon börja tänka på lappen igen.
Vem älskade My?
Var det någon dom kände som Jack eller var det någon dom aldrig träffat?
När hon änkligen var hemma slängde hon av sig skorna och jackan och kastade sig på sin säng.
Hon ville att kärleken en dag skulle komma till My, hon anade att någon lagt lappen i fel skåp eller skojat.
Åh gud, tänk om det var Jack, som alltid blanda ihop skåpen. Han hade t.o.m lagt sina böcker i Jonnas skåp. Men tänk om han hade blandat ihop hennes skåp med My's. Men hon vågade inte ens tänka tanken att Jack skulle vara kär i henne.
Oj, Jack var där framma, rakt framför henne.
Vänta varför såg hon alltid Jack utanför HENNES hus fast han bodde i stan?
"Hej Jack,"sa hon glatt och tänkte att om inte Oskar älskade henne kunde väl någon annan göra det.
"Hej Jonna,"svara Jack lite blygt.
"Varför är du här om du bpor i stan?" Fråga Jonna.
"För att jag tog en promenad..."
"Varje morgon och varje dag efter skolan?"
"Hur har du vetat...?" Men hon avbröt honom.
"Bussen"
"Okej, andledningen varför jag alltid är här är för att jag står utanför ditt hus och väntar på dig. Och varje gång du kommer så vågar jag inte gå fram och säga det, så jag gömmer mig bakom en buske.
"Vad vågar du inte säga?" Fråga Jonna.
"Inget..." Sa Jack och börja gå.
Hon földe efter och fortsatte:
"Du kan lita på mig, jag kommer inte börja skratta och jag kommer inte börja gråta. Jag behöver inte säga nånting"
"Okej, jag...nä det var inget," börja han.
"Jack," sa Jonna bestämt.
"Jag...jag...jag älskar dig"
"VA?!"
"Jag älskar dig, så skratta om du vill, jag bryr mig inte"
"Jag kommer inte skratta," sa hon och kastade sig på Jack och kysste han och han kysste henne tillbaka.
Sen när dom hade kysst i flera minuter så avslutade hon den och sa:
"Gör du nåt imorgon kväll?"
"Nää"
"Nu gör du det. Ses på pizzerinan vid skolan klockan halv 7!"
"Oke-ej"
Hon gick hem och kände sig rätt så stolt, hon hade typ skaffat sig en pojkvän. Och hon visste att han älskade henne. Nu återstod 2 saker:
1.Att bli kär i han tillbaka.
2.Att kyssa Jack överdrivet länge framför Oskar.
Och sen klart berätta för My, men det skulle hon gjort om hon så behövde gå på lava för att göra det. Eller kanske inte...?
Hon gick in i huset och hängde upp jackan och la skorna prydligt på mattan. Och inget av dom brukade hon göra.
Hon gick in i köket med små hopp och satte sig på stolen mittimot hennes mamma.
"Värst vad du är glad idag,"sa hennes mamma och log.
"Jag..."börja hon.
"Jag såg dig där ute," sa hennes mamma.
"Okej, nu är det kört," tänkte Jonna.
"Du var med någon kille," fortsatte hennes mamma lungt.
"Jag kan förklara..." Började Jonna.
"Vem var det, vem var det Jonna?" Sa hennes mamma strängt.
"Jag kan förklara..." Börja hon men hennes mamma gev henne en sträng blick så hon andades ut och sa:"Jack"
"Okej..." Sa hennes mamma långsamt.
"Mamma, bli inte arg!" Sa Jonna förskräckt.
"Nää, jag är inte arg! Jag skojar bara! Jag ville bara se om det var sannt för jag hörde en granne prata om någon som såg ut som dig, så jag ville veta," sa hennes mamma retsammt.
"Puh" Jonna andades ut.
"Men nu vet jag att det är sannt, så gå till ditt rum och gör något kul!"
Jonna gick iväg från köket men sprang snabbt tillbaka igen för hon kom ihåg dejten med Jack.
"Mamma...?" Sa hon.
"Jaa?" Svara hennes mamma och kollade upp från sin tidning.
"Får jag gå till pizzerinan imorn med en kompis?" Frågade hon.
"Du får om du säger vem," sa hennes mamma misstänksammt.
"Jack"
"Ung kärlek..." sa hennes mamma för sig själv.
"Tack mamma!" Sa Jonna och sprang till hennes rum.
När hon väl var i hennes rum kastade hon sig på sängen och somna nästan direkt. Hon sov gott den natten, riktigt gott.
Kapitel 7! (MYY) =D
"Åh, nej!" Tänkte hon. My gick fram till busschauffören.
"Vart går den här bussen?" frågade My busschauffören.
Busschauffören var tjock och hade bara några få gråa hårstrpn på sitt huvud. Han var rund och bärde en T-chirt med Carola på.
"In till chtan." svarade han. "Hu' så?"
Åh nej, nu var hon verkligen i knipa. Hon hade lovat Rosalie att vara hemma klockan 16.00 och vakta Ebba. Klockan var redan 15.47 och hon var på fel buss på väg in till stan, som låg åt helt motsatta hållet.
"Jo, det är så att jag råkade gå på fel buss, skulle du kunna stanna här, så jag kan gå av direkt, tack?"
"Åmöjligt", sa han men tittade fortfarande rakt fram på rödljuset.
"Men varför det?" sa My som började bli arg på honom. "Vi är ju ensamma på bussen!" skrek hon.
Han stannade hastigt bussen och stirrade på henne.
"Nu är det så här att jag stannar INTE bussen bara för att DU vill det! det är jag som kör bussen, jag bestämmer!"
Sa han argt, My, som blev lite rädd, gick tillbaka längst bak i bussen och satte sig.
"Dumma, fula busschaufför!" Muttrade hon för sig själv. Hon såg att chauffören stirrade på henne i backspegeln.
Klockan var 17.01. Hon sprang in och slet upp dörren för att komma in så fort som möjligt.
Rosalie hörde henne och kom in från vardagsrummet. Hon såg arg ut. Hjälp.
"MYY! Du skulle ju vara hemma och vakta Ebba klockan fyra! Du vet att hon inte kan vara hemma själv! Var har du varit?! Ebba grät när jag kom hem och..."
"Jag förklarar sen." sa My lungt och gick upp till sitt rum. Hon kände sig välldigt trött. Trött på Rosalie. Trött på Ebba. Trött på dumma äckliga busschaufförer utan hår.
"Kunde inte bara den här dagen börja om?" tänkte hon medans hon rotade igenom sin väska efter matteläxan. Den var inte där. Hon hade tappat den på bussen.
"Jäklar", muttrade hon för sig själv. Nej, nu orkar jag inte mer. Hon gick och lade sig.
"Godnatt My, sov gott"
Kapitel 6 (Jonna)
Jonna kunde fortfarande inte sluta tänka på Oskar. Skulle Ocskar kunna älska henne? Eller kommer det sluta med att han gifter sig med My, eller Sofia?
Hon förestälde sig Oskar framför sig, men han verkade så verklig...
"My, vill du veta en cool sak? Jag vann 100.000 på TRISS," sa han? Men varför sa han det?
Han fnissade lite och då kom Jonna på att det inte var Oskar i hennes drömmar, utan den verkliga Oskar som gjorde ett dåligt skämmt.
"Haha, jätte roligt," sa hon för hon kände att hon var tvungen att säga det, men hon märkte att My hade sagt exakt samma sak som hon och exakt samtidigt som hon.
"Puh," tänkte Jonna. "Nu verkar jag inte lika stel"
"Haha, gick ni på det?" Sa Oskar och skrattade.
"Kom," sa My. Och stunden som My hade sagt det hade Jonna känt sig lättad, hon ville inte vara med Oskar just nu.
De gick upp för skolans trappor som aldrig verkade ta slut och in på matte lektionen. Jonna orkade inte ta av sig skorna, men My verkade envisas att göra det.
De satte sig brevid varann medans deras mattelärare magister Carlsson:
"Nu är det matteprooov! Höhö, det var ni inte berädda på va? MWAHAHAHA!!!"
Jonna märkte att han verkade lite weird och fnissade för sig själv. Magister Weird Carlsson delade ut proven och Jonna kollade på sitt prov och kunde inte låta bli att märka att det fanns en ondclementin längst upp i hägra hörnet.
"Psst," viskade Jonna till My. "Har du märkt att vår mattelärare e väldigt weird?" Fortsatte hon.
"Ja, såklart," viskade My tillbaka. "Hur skulle jag kunnat missa det?"
Magister Carlsson hade upptäckt att de viskade så de satte sig med onödigt skikraka ryggar och losades som om det inte hänt. Sedan fortsatte han berätta provet.
När dom var klara med provet sprang alla som vanligt snabbt ut ur klassrummet.
My satte på sig skorna som Jonna inte förståt varför hon tagit av sig.
Men Jonnas tankar var på annat håll, på Oskar. Hennes Oskar. Som säkert stog i något hörn någonstans och var med någon tjej.
De gick till sina skåp och Jonna lämnade sina böcker, men kunde inte låta bli att märka att My läste en lapp.
"Vad har du där?" mFrågade Jonna nyfiket.
My drog undan lappen och sa "Inget"
Jonna tag väskan och tog upp lappen.
"Sluta" Skrek My.
Jonna läste lappen:
Jag Älskar Dig
Hon läste det flera gånger.
Vem kunde älska My?
Hon gjorde det, men detta var en annan sak. Man såg inte My som en tjej som dejtade.
Hon läste lappen igen och sa "Jag älskar dig..."
"Vem är det här ifrån, My?" Sa hon lite bestämt.
"Ingen aning," svara My lite blygt.
"Jo, säg nu, jag vill veta, du kan lita på mig," sa Jonna.
"Men jag vet ju inte!" Skrek My.
Några i koridoren sneglade åt deras håll.
Jonna gav upp och gick hem och tänkte på My och lappen.
Jag Älskar Dig
Vem kunde ha skickat den?
Kapitel 5 (My)
De klev av bussen och gick in i skolan. Gissa vem som stod där. Just det, Oscar. Och bakom honom stod Michael. "My, vill du veta en cool sak? Jag vann 100.000 på TRISS!" sa han.
"Haha, verkligen. som om jag skulle tro på det." Tänkte My.
Han fnissade lite och My fattade att han skämtade. Måste han alltid skämta om allt och alla?
"Haha, jätteroligt." sa My och Jonna exakt samtidigt. Oscar började fnissa.
"Hihi, gick ni på det? Jag bara älskar att lura er!" sa han och fortsatte att fnissa.
"Kom" sa My till Jonna. De gick upp till matten och satte sig vid sina bänkar. Jonna struntade i att ta av sig skorna när hon gick in i klassrummet, men My tog av sina. Hon vlle ju inte att det skulle bli blött på marken. Hon visste hur det kändes att plötsligt kliva i något på marken. Usch!
"Nu är det matteprooov! Höhö, det var ni inte berädda på va? MWAHAHAHA!!!" Sa Magister Carlsson, deras nya mattelärare. My kunde inte låta bli att fnissa och hon såg att Jonna också gjorde det. Hon tyckte redan att han verkade lite weird. Mycket. Han delade ut proven. Hon kollade på sitt och såg att det var en ond banan längst upp. Konstigt. Jonna satt brevid henne och såg lite förvirrad ut. My kastade en blick på Jonnas prov. Där längst upp hade hon en ond klementin.
"Psst!" Viskade Jonna, och såg fortfarande förvirrad ut. "Har du märkt att vår mattelärare är väldigt weird?" fortsatte hon.
"Ja, såklart", viskade My tillbaka. "Hur skulle jag kunnat missa det?"
Magister Carlsson tittade på dem och hade förmodligen upptäckt att de viskade. De satte sig fint och låtsades som om ingenting hade hänt. Magister Carsson fick en konstig min i ansiktet, som om han upptäckt att det var en groda i hans kaffe. Sen fortsatte han att berätta hur man skulle göra provet.
My drog på sina skor igen, medans Jonna satt och klagade på att det tog tid. Ibland kunde Jonna vara irriterande.
De gick och tog ut saker ur sina skåp. Det var då My upptäckte det. En liten lapp låg i hennes skåp. På lappen stod det 3 ord. Det stod:
Jag Älskar Dig.
"Vem kunde det vara ifrån?", tänkte hon. Hon läste lappen flera gånger, fastän det bara var 3 ord. Tre små ynka ord. Ändå gjorde de tre orden henne ganska förvirrad. Tänk om lappen var från Michael.
"Vad har du där?", frågade Jonna.
My drog undan lappen så Jonna inte skulle se den.
"Inget.", sa hon snabbt och la lappen i väskan. Jonna försökte ta tag i väskan och §få ut lappen.
"Sluta!" skrek My. Jonna fortsatte tills hon fick tag i lappen.
"Jag älskar dig...Vem är det här ifrån, My?" sa hon.
"Ingen aning", svarade My.
"Jo, säg nu, jag vill veta, du kan lita på mig!" sa Jonna.
"Men jag vet ju inte!" skrek My. Nu hade några andra i korridoren kolla åt deras håll.
Jonna gav upp och gick därifrån.
My gick hem. Jonna med.
Kapitel 4 (Jonna)
"Jonnaa!"Hon hörde hennes mammas röst från köket.
"Vad?" Sa Jonna lite irriterat.
"Klockan är sju, du får inte komma försent till första dagen efter lovet"
"Jag har en egen hjärna!"
"Prata inte så där"
Bla, bla, bla vad mamma snackar!
Hon satte sig upp i sängen och tänkte på Oskar.
Hon kunde knappast säga till Oskar att hon älskade han, men hon kunde göra så att han gav tecken av att vara kär i henne. Som att...ta fram en dikt hon skrev när dom dejtade, som hon sen lägger i hans skåp. Sen så när han kollar i skåpet och ser dikten och då kommer hon förbi, ser dikten och frågar om han har spart en dikt från när dom var ihop. Och BAM så verkade han kär i henne.
Ja, det skulle vara den perfekta hämden.
Hon gick upp, tog på sig ett par svarta tights och en stor, pösig vit tröja där det stog "LOVE" på.
"Mamma?" Skrek hon.
"Ja, vad är det?"
"Kan du göra frukost åt mig?" Fråga hon.
"Kan inte du göra det själ? Du är faktist 14," svara hon gnälligt.
"Jag må ha en hjärna, men hjärnan är inte fylld av kunskap om matlagning"
"Okej då. Jag säger till när det är klart"
"Okej"
Hon gick fram till den stora spegeln och studerade detaljerna i hennes solbrända ansikte.
Sen börja hon borsta hennes blonda, långa hår, men han inte borsta mer än 20 sekunder förän hennes mamma skrek:
"Frukosten är klar!"
"Kommer"
Hon halvsprang till köket där hennes mamma stog och lutade sig mot diskbänken.
"Vad är det för något?" Fråga hon som ett nykiket barn.
"En macka som jag haft i ugnen"
"Okej"
Hon tog fatet och satte sig ner.
"Mamma?"
"Ja, vad är det?"
"Eller nä det var inget"
"Okej"
"Eller jo, det är något"
"Vad?"
"Har du någon gång vart kär?"
"Jag är kär nu, i din pappa"
"Ja men, har du varit kär i någon som älskat dig tillbaka och sedan sluta älska dig, fast du fortfarande älskar den personen?"
"Nej, men har du killproblem? För jag kan nog hjälpa dig om du berättar allt"
"Det är så att han, killen som jag är kär...."
"Inklusive namn"
Hon åt upp mackan och sprang in på sitt rum. Hon tog den nya mascaran som påstos vara 4D och drog den omsorgsfullt på ögonfransarna. Sen tog hon sin foundation under ögonen och vid näsan och tänkte att hon borde köpa en ny. Sedan tog hon läppglanset som hon smeta på munnen.
"MAMMAA!" Skrek hon så högt hon kunde.
"Vad är det?" Fråga hon lite irriterat. "Du vet, jag måste till jobbet" fortsatte hon med lika jobbig röst.
"Jag går nu," sa Jonna och halvsprang till hallen. Hon satte på sig sina blå-rutiga converse, sin blåa vinterjacka och tog sin väska där dikten låg.
"Hejdå mamma," sa hon.
"Hejdå gumman," sa hon tillbaka.
Jonna gick ut den stora villan och till bussen. Hon ställde sig för att vänta på My. Hela lovet hade hon sett fram emot att träffa henne. Hon tog fram dikten och läste den för sig själv.
Älskling, hur ska jag kunna måla vägarna råsa i ditt rum, utan att du framstår som lite efter bliven och dum?
Du kanske förstår en dag när du blir stor, varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor.
Hon slutade läsa.
Hon tänkte på dikten, kunde detta vara dikten eller har hon tagit fel? Varför skulle hon ha skrivit att hon ville klä honom i blommiga tröjor och glittriga skor? Eller...NEJ! Hon hade tagit Femenist dikten som hon hade fått av Sofia! Hon såg sig om och såg att My komma gånende och la snabbt ner dikten i väskan.
"Jonna!"
Skrek My och vinkade stort. Jonna lossades att se sig om kring och vara lite förvirrad, fast hon hade sett My innan My hade sett henne.
"Hej sötis, har saknat dig," sa hon tog ett glatt steg mot My.
"Och jag har saknat dig," svara My glatt.
Bussen kom och Jonna började ta upp sitt busskort.
"Ska vi inte ta nästa buss istället?" Fråga My som hade blivit rädd när bussen kom.
"Nej, kom," sa Jonna och frågade sig själv om My var feg. Jo, det var hon. Men inte våga åka buss som åker lite snabbare än vad man får? Lite konstigt.
De klev in i bussen och satte sig längst bak, dom varmaste platserna på hela bussen.
Jonna kollade på My som kollande drömmande ut genom fönstret. Men Jonna kom snart på egna tankar. Om Oskar och om dikten. Kunde han någon gång älska henne igen?
Kapitel 3 (My)
My for upp som en blixt ur sängen. Idag var första skoldagen. Jippie!
Hon drog på sig ett par tights och en stor vit tröja med blommor och peacetecken på. My tog upp flätan som hon gjort i sitt hår. Det hade blivit jättelockigt. Hon tog tag i sin borste (som igentligen är till för dockor) och kammade igenom håret. Tur att hon inte var håröm. Då skulle hon nog dö.
När hon var klar med håret, sminket och kläderna så gick hon ner till köket. Hon klev i något kladdigt.
"Jäklar" tänkte hon.
"MAMMAAA!!!" skrek hon så högt hon kunde så hennes snarkande mamma skulle vakna. Ingenting hände. Hon gick in till Rosalies sovrum och skakade henne så att hon skulle vakna. Hon vaknade inte. My kände att det var hopplöst och gick in till köket igen. Pannkakssmeten låg över nästan hea golvet. My blev välldigt irriterad. Hon trippade på tå för att undvika att bli mer kladdig. Det blev hon ändå, eftersom det var smet över hela golvet.Hon hämtade en portsion flingor och gick ut för att äta den i vardagsrummet. Hela tiden medans hon åt satt hon och tänkte på Michael. Hans glittrande ögon, hans lena hår, hans fina léende. Åh, han var bara för söt. Synd att han var hennes bästis bror.
När hon ätit klart gick hon och tog på sig sin jacka, conerse och mössa. Den här gången kom hon iallafall ihåg mössan. Precis när My skulle gå ut genom dörren kom Ebba springande. Nej, snälla gud, säg att hon inte ska störa.
Det hjälper inte att be till gud, man KAN bara inte stoppa Ebba från att störa.
"Vart ska du?! Jag vill ah frukost! Kan du göra frukost åt mig? snälla! snälla!" Sa hon medans hon flåsade av att hon sprungit 8 meter. Nej, den här gången ska hon INTE göa frukost till Ebba.
"Nej, inte nu, jag har bråttom." Sa hon lungt. Fast hon hade igentligen inte bråttom. Skolan började inte förns om en halvtimme och det var bara 1 station med buss.
"Jo, du måste, annars så biter jag dig!"
"oj, du börjar det bli farligt". tänkte My. Bäst att hon flyr.
Hon sprang ut genom dörren och lämnade Ebba ensam kvar.
"Puuh!" tänkte hon, medans hon kände den friska luften och den svala vinden susa förbi. ännu en gång tänkte hon på Michael. Nej, nu måste hon bara glömma honom. Hon ville inte såra Jonna. Om hon nu skulle bli sårad.
Hon gick vidare till busshållplatsen där hon såg Jonna stå och vänta.
"Jonna!" ropade hon och vinkade så att hon fick ont i armen. Jonna tittade sig omkring och försökte se var ljude kom ifrån. Nu tittade hon på My. Hon hade svarta tights och en vit tröja som det stod LOVE på, men stora bokstäver. Över den hade hon en stor blå vinterjacka. I ansiktet hade hon kladdat massor med mascara och hennes läppar var helt nerkladdat med läppglans. "Heej söötis, har saknat dej." sa Jonna.
"Och jag har saknat dig" Sa My. Det hade hon. Mycket.
Bussen stormade in och tvärstannade på busshållplatsen. Villken fartdåre till busschaufför.
"Kan vi inte ta nästa buss istället?" sa My, som blev lite rädd när bussen kom i så hög fart.
"Nej, kom!" Sa Jonna, som verkligen inte verkade bry sig om det.
De klev in och satte sig ner längst bak, på den varmaste platsen. My hade börjat tänka på de där gröna ögonen igen, de som var som smarager. Hans ögon. Medan hon satt och drömde satte bussen fart och åkte. De åkte förbi gröna skogar, sjöar som glittrade i solskenet och barn, som var på väg till skolan.
Det var fridfullt här, tänkte My.
Kapitel 2(Jonna)
Raffe, Jonna's hund sprang runt fridfullt bland blommorna som hade börjat tränga sig igenom isen.
"Raffe! Kom nu! Vi ska gå hem, mamma tjatar om att jag inte får vara ute så länge med dig," sa hon och plocka fram kopplet.
Raffe kom skuttande fram till Jonna och satte sig lydigt framför henne. Hon satte på kopplet på han och gick iväg.
När dom väl kom hem efter att ha gått på dom blåsiga gatorna, satte Jonna sig framför datorn och logga i på Face book.
[email protected]
********
8 händelser. Som vanligt hade någon kommenterat foton och taggat mig, men Oskar Lind, en kille som kanske inte var speciell för dom flesta, men för Jonna, hade skrivit ett mejl till henne. Hon blev nästan rasande när datorn tog flera minuter på sig. Hon tog upp mobilen för att sms:a hennes mamma och för att ha något att göra medans hon väntade.
Mamma, JAG BEHÖVER EN NY DATOR! Visst min dator är mysig, men jag tänker inte vänta flera minuter för att kolla vad någon har skrivit i min logg! Så jag behöver en dator, det kanske är mycket begärt, men nödvänligt.
Kram//Jonna
Och skicka. Det skulle nog duga, tänkte hon. Imorron har jag en dator!
JIPPIE!
Hon vände sig mot datorn igen, den hade laddat klart. Så vad hade han skrivit då? Undra hon för sig själv.
Hon läste:
Jonna, jag vet att vi har vart tillsammans förut och det inte funkat. Men jag vet att vi båda har känslor för varann och jag tror vi kan klara det.
Jag förstår om du inte vill, men tänk på det.
Hon sluta läsa och tänkte: Kunde detta vara sant? Eller skojade han om detta som han gjorde om allt annat. Dom hade vart tillsammans förut och det hade inte funkat, men om det var ett skämmt vad skulle hon göra då? Det hade kostat henne flera gråtande kvällar att gå på hans skämmt, men hon var djupt förälskad i han. Så vad ska man välja, gråtande kvällar och lyckliga ögonblick eller smärtfulla ögonblick och förlorad tro? Gråtande kvällar och lyckliga ögonblick var ändå bättre än att tappa tron. Hon återgick till att läsa.
Jonna jag älskar dig, kan du älska mig tillbaka?
NÄÄ!
Gick du på det?
HAHA!
Aja, ses i skolan!
Varför, varför, varför, varför, varför är du tvungen att skoja om allt och alla?
Men hon kunde ha valt själv, gråtande kvällar och lyckliga ögonbllick eller smärtfulla ögonblick och förlorad tro?
Men vad skulle det ha tjänat till, att förlora tron?
Hon stängde av datorn och kasta sig på sängen.
Hon tog fram sin dagbok och börja skriva:
Ännu en gång blir det att jag gråter mig själv till sömms, men det e värt det, dom små, korta lyckliga ögonbl
Men det var ingen idé att skriva för Jonna sov redan djupt.
Kapitel 1 (My)
Väl hemma drog My av sig jackan och slängde den på stolen.
"Myy!" ropade hennes mamma - Rosalie - från köket.
Hon lät irriterad.
"Jag kommer, låt mig bara få ta av mig skorna!" sa My medans hon kämpade med att få upp den hårda dubbelrosetten hon gjort på sina babyblåa converse. Från och med nu skulle hon inte göra dubbelrosetter. Inte hårda iallafall. Hon gick in till köket och där såg hon Rosalie stå och vända upp och ner på hela köket.
"Mamma, vad har du gjort igentligen?"
Det såg ut som att det hade varit ett bombnedslag i köket.
"Jo, jag försökte att laga pannkakor, men brandalarmet började pipa och jag blev rädd och tappade ner hela pannkakssmeten och stekpannan på marken." sa hon, medans hon hämtade en sopborste.
"Mamma, jag tror det är lite svårt att få upp pannkakssmet med sopborste." sa My.
Rosalie såg ut som att hon upptäckt sitt fel och hon gick och ställde tillbaka sopborsten på sin plats.
My kände sig inte sugen på att städa upp pannkakssmet och gick vidare till sitt rum istället utan att Rosalie märkte det. My satte sig ner vid sitt lilla skrivbord och tände skrivbordslampan. Hon tog fram en blyertspenna och ett lite knögligt papper och skrev;
Dina ögon är som smaragder av guld
och de glänser när man ser dina tårar rinna
Tårar av smärta, eller glädjetårar
När jag nu nyckeln till ditt hjärta ska finna
Nej, den var inte bra. Hon skrynklade ihop pappret till en boll och slängde det i papperskorgen under skrivbordet. Hon tog fram ett nytt papper och skrev;
Kärlek, tårar och smärta
det är vägen till ett bultande hjärta
Nej, hon var verkligen inte bra på det här! Hon skulle aldrig kunna skriva en fin dikt till Michael. Hon visste också inte hur Jonna skulle reagra om hon blev tillsammans med hennes storebror. Nej, nu måste hon bara glömma bort honom.
BERÄTTELSE! ;D
Det här är min och min kompis blogg och vi kommer skriva en historia och forsätta på den i olika inlägg.
Den handlar om 2 tjejer som heter Jonna och my. Mer får ni veta om ni bläddrar upp! :P
