jonnaochmy

"Piip!"
My for upp som en blixt ur sängen. Idag var första skoldagen. Jippie!
Hon drog på sig ett par tights och en stor vit tröja med blommor och peacetecken på. My tog upp flätan som hon gjort i sitt hår. Det hade blivit jättelockigt. Hon tog tag i sin borste (som igentligen är till för dockor) och kammade igenom håret. Tur att hon inte var håröm. Då skulle hon nog dö.

När hon var klar med håret, sminket och kläderna så gick hon ner till köket. Hon klev i något kladdigt.
"Jäklar" tänkte hon.
"MAMMAAA!!!" skrek hon så högt hon kunde så hennes snarkande mamma skulle vakna. Ingenting hände. Hon gick in till Rosalies sovrum och skakade henne så att hon skulle vakna. Hon vaknade inte. My kände att det var hopplöst och gick in till köket igen. Pannkakssmeten låg över nästan hea golvet. My blev välldigt irriterad. Hon trippade på tå för att undvika att bli mer kladdig. Det blev hon ändå, eftersom det var smet över hela golvet.Hon hämtade en portsion flingor och gick ut för att äta den i vardagsrummet. Hela tiden medans hon åt satt hon och tänkte på Michael. Hans glittrande ögon, hans lena hår, hans fina léende. Åh, han var bara för söt. Synd att han var hennes bästis bror.

När hon ätit klart gick hon och tog på sig sin jacka, conerse och mössa. Den här gången kom hon iallafall ihåg mössan. Precis när My skulle gå ut genom dörren kom Ebba springande. Nej, snälla gud, säg att hon inte ska störa.
Det hjälper inte att be till gud, man KAN bara inte stoppa Ebba från att störa.
"Vart ska du?! Jag vill ah frukost! Kan du göra frukost åt mig? snälla! snälla!" Sa hon medans hon flåsade av att hon sprungit 8 meter. Nej, den här gången ska hon INTE göa frukost till Ebba.
"Nej, inte nu, jag har bråttom." Sa hon lungt. Fast hon hade igentligen inte bråttom. Skolan började inte förns om en halvtimme och det var bara 1 station med buss.
"Jo, du måste, annars så biter jag dig!"
"oj, du börjar det bli farligt". tänkte My. Bäst att hon flyr.
Hon sprang ut genom dörren och lämnade Ebba ensam kvar.
"Puuh!" tänkte hon, medans hon kände den friska luften och den svala vinden susa förbi. ännu en gång tänkte hon på Michael. Nej, nu måste hon bara glömma honom. Hon ville inte såra Jonna. Om hon nu skulle bli sårad.
Hon gick vidare till busshållplatsen där hon såg Jonna stå och vänta.
"Jonna!" ropade hon och vinkade så att hon fick ont i armen. Jonna tittade sig omkring och försökte se var ljude kom ifrån. Nu tittade hon på My. Hon hade svarta tights och en vit tröja som det stod LOVE på, men stora bokstäver. Över den hade hon en stor blå vinterjacka. I ansiktet hade hon kladdat massor med mascara och hennes läppar var helt nerkladdat med läppglans. "Heej söötis, har saknat dej." sa Jonna.
"Och jag har saknat dig" Sa My. Det hade hon. Mycket.
Bussen stormade in och tvärstannade på busshållplatsen. Villken fartdåre till busschaufför.
"Kan vi inte ta nästa buss istället?" sa My, som blev lite rädd när bussen kom i så hög fart.
"Nej, kom!" Sa Jonna, som verkligen inte verkade bry sig om det.
De klev in och satte sig ner längst bak, på den varmaste platsen. My hade börjat tänka på de där gröna ögonen igen, de som var som smarager. Hans ögon. Medan hon satt och drömde satte bussen fart och åkte. De åkte förbi gröna skogar, sjöar som glittrade i solskenet och barn, som var på väg till skolan.
Det var fridfullt här, tänkte My.

Det var dagen innan första skoldagen. My gick i parken och tog en promenad. Vinden blåste henne i ansiktet. Hon drog upp luvan på sin nya vårjacka. My började gå snabbare för hon ville inte bli förkyld första dagen i den nya skolan. My var väldigt sugen på att träffa Jonna igen efter jullovet. My och Jonna hade kännt varandra sen dagis och de hade alltid varit bästa vänner. My fortsatte gå längst den grusiga vägen och nu var det enda hon kunde tänka på hur den nya skolan skulle bli. Fastän hon nästan frös ihjäl av den kalla vinterdagen så fortsatte hon bara gå och tänka på skolan. Vad kommer hon få för lärare? Vad kommer hon få för vänner? Okej, nu blev det plötsligt så kallt att hon inte kunde tänka mer på det. Men trots att det var så kallt såg hon blommorna tränga sig igenom isen och solen började dyka upp bakom de tråkiga, gråa molnen. My rättade till sina glasögon och fdrog det schokladbruna håret bakom öronen.

Väl hemma drog My av sig jackan och slängde den på stolen.
"Myy!" ropade hennes mamma - Rosalie - från köket.
Hon lät irriterad.
"Jag kommer, låt mig bara få ta av mig skorna!" sa My medans hon kämpade med att få upp den hårda dubbelrosetten hon gjort på sina babyblåa converse. Från och med nu skulle hon inte göra dubbelrosetter. Inte hårda iallafall. Hon gick in till köket och där såg hon Rosalie stå och vända upp och ner på hela köket.
"Mamma, vad har du gjort igentligen?"
Det såg ut som att det hade varit ett bombnedslag i köket.
"Jo, jag försökte att laga pannkakor, men brandalarmet började pipa och jag blev rädd och tappade ner hela pannkakssmeten och stekpannan på marken." sa hon, medans hon hämtade en sopborste.
"Mamma, jag tror det är lite svårt att få upp pannkakssmet med sopborste." sa My.
Rosalie såg ut som att hon upptäckt sitt fel och hon gick och ställde tillbaka sopborsten på sin plats.
My kände sig inte sugen på att städa upp pannkakssmet och gick vidare till sitt rum istället utan att Rosalie märkte det. My satte sig ner vid sitt lilla skrivbord och tände skrivbordslampan. Hon tog fram en blyertspenna och ett lite knögligt papper och skrev;

Dina ögon är som smaragder av guld
och de glänser när man ser dina tårar rinna
Tårar av smärta, eller glädjetårar
När jag nu nyckeln till ditt hjärta ska finna

Nej, den var inte bra. Hon skrynklade ihop pappret till en boll och slängde det i papperskorgen under skrivbordet. Hon tog fram ett nytt papper och skrev;

Kärlek, tårar och smärta
det är vägen till ett bultande hjärta

Nej, hon var verkligen inte bra på det här! Hon skulle aldrig kunna skriva en fin dikt till Michael. Hon visste också inte hur Jonna skulle reagra om hon blev tillsammans med hennes storebror. Nej, nu måste hon bara glömma bort honom.