jonnaochmy

Det var dagen innan första skoldagen. My gick i parken och tog en promenad. Vinden blåste henne i ansiktet. Hon drog upp luvan på sin nya vårjacka. My började gå snabbare för hon ville inte bli förkyld första dagen i den nya skolan. My var väldigt sugen på att träffa Jonna igen efter jullovet. My och Jonna hade kännt varandra sen dagis och de hade alltid varit bästa vänner. My fortsatte gå längst den grusiga vägen och nu var det enda hon kunde tänka på hur den nya skolan skulle bli. Fastän hon nästan frös ihjäl av den kalla vinterdagen så fortsatte hon bara gå och tänka på skolan. Vad kommer hon få för lärare? Vad kommer hon få för vänner? Okej, nu blev det plötsligt så kallt att hon inte kunde tänka mer på det. Men trots att det var så kallt såg hon blommorna tränga sig igenom isen och solen började dyka upp bakom de tråkiga, gråa molnen. My rättade till sina glasögon och fdrog det schokladbruna håret bakom öronen.

Väl hemma drog My av sig jackan och slängde den på stolen.
"Myy!" ropade hennes mamma - Rosalie - från köket.
Hon lät irriterad.
"Jag kommer, låt mig bara få ta av mig skorna!" sa My medans hon kämpade med att få upp den hårda dubbelrosetten hon gjort på sina babyblåa converse. Från och med nu skulle hon inte göra dubbelrosetter. Inte hårda iallafall. Hon gick in till köket och där såg hon Rosalie stå och vända upp och ner på hela köket.
"Mamma, vad har du gjort igentligen?"
Det såg ut som att det hade varit ett bombnedslag i köket.
"Jo, jag försökte att laga pannkakor, men brandalarmet började pipa och jag blev rädd och tappade ner hela pannkakssmeten och stekpannan på marken." sa hon, medans hon hämtade en sopborste.
"Mamma, jag tror det är lite svårt att få upp pannkakssmet med sopborste." sa My.
Rosalie såg ut som att hon upptäckt sitt fel och hon gick och ställde tillbaka sopborsten på sin plats.
My kände sig inte sugen på att städa upp pannkakssmet och gick vidare till sitt rum istället utan att Rosalie märkte det. My satte sig ner vid sitt lilla skrivbord och tände skrivbordslampan. Hon tog fram en blyertspenna och ett lite knögligt papper och skrev;

Dina ögon är som smaragder av guld
och de glänser när man ser dina tårar rinna
Tårar av smärta, eller glädjetårar
När jag nu nyckeln till ditt hjärta ska finna

Nej, den var inte bra. Hon skrynklade ihop pappret till en boll och slängde det i papperskorgen under skrivbordet. Hon tog fram ett nytt papper och skrev;

Kärlek, tårar och smärta
det är vägen till ett bultande hjärta

Nej, hon var verkligen inte bra på det här! Hon skulle aldrig kunna skriva en fin dikt till Michael. Hon visste också inte hur Jonna skulle reagra om hon blev tillsammans med hennes storebror. Nej, nu måste hon bara glömma bort honom.