jonnaochmy

Jonna ville vara ensam så hon gick hem.
Hon gick och gick, nästan blind av rädsla. Tänk om Oskar hade lagt lappen i My's skåp och inte skojat. Tänk om det var Michael, hennes storebror.
När hon gått en bit så såg hon den välbekanta sjön som glittrade.
Hon börja tänka på lappen igen.
Vem älskade My?
Var det någon dom kände som Jack eller var det någon dom aldrig träffat?
När hon änkligen var hemma slängde hon av sig skorna och jackan och kastade sig på sin säng.
Hon ville att kärleken en dag skulle komma till My, hon anade att någon lagt lappen i fel skåp eller skojat.
Åh gud, tänk om det var Jack, som alltid blanda ihop skåpen. Han hade t.o.m lagt sina böcker i Jonnas skåp. Men tänk om han hade blandat ihop hennes skåp med My's. Men hon vågade inte ens tänka tanken att Jack skulle vara kär i henne.
Oj, Jack var där framma, rakt framför henne.
Vänta varför såg hon alltid Jack utanför HENNES hus fast han bodde i stan?
"Hej Jack,"sa hon glatt och tänkte att om inte Oskar älskade henne kunde väl någon annan göra det.
"Hej Jonna,"svara Jack lite blygt.
"Varför är du här om du bpor i stan?" Fråga Jonna.
"För att jag tog en promenad..."
"Varje morgon och varje dag efter skolan?"
"Hur har du vetat...?" Men hon avbröt honom.
"Bussen"
"Okej, andledningen varför jag alltid är här är för att jag står utanför ditt hus och väntar på dig. Och varje gång du kommer så vågar jag inte gå fram och säga det, så jag gömmer mig bakom en buske.
"Vad vågar du inte säga?" Fråga Jonna.
"Inget..." Sa Jack och börja gå.
Hon földe efter och fortsatte:
"Du kan lita på mig, jag kommer inte börja skratta och jag kommer inte börja gråta. Jag behöver inte säga nånting"
"Okej, jag...nä det var inget," börja han.
"Jack," sa Jonna bestämt.
"Jag...jag...jag älskar dig"
"VA?!"
"Jag älskar dig, så skratta om du vill, jag bryr mig inte"
"Jag kommer inte skratta," sa hon och kastade sig på Jack och kysste han och han kysste henne tillbaka.
Sen när dom hade kysst i flera minuter så avslutade hon den och sa:
"Gör du nåt imorgon kväll?"
"Nää"
"Nu gör du det. Ses på pizzerinan vid skolan klockan halv 7!"
"Oke-ej"
Hon gick hem och kände sig rätt så stolt, hon hade typ skaffat sig en pojkvän. Och hon visste att han älskade henne. Nu återstod 2 saker:
1.Att bli kär i han tillbaka.
2.Att kyssa Jack överdrivet länge framför Oskar.
Och sen klart berätta för My, men det skulle hon gjort om hon så behövde gå på lava för att göra det. Eller kanske inte...?
Hon gick in i huset och hängde upp jackan och la skorna prydligt på mattan. Och inget av dom brukade hon göra.
Hon gick in i köket med små hopp och satte sig på stolen mittimot hennes mamma.
"Värst vad du är glad idag,"sa hennes mamma och log.
"Jag..."börja hon.
"Jag såg dig där ute," sa hennes mamma.
"Okej, nu är det kört," tänkte Jonna.
"Du var med någon kille," fortsatte hennes mamma lungt.
"Jag kan förklara..." Började Jonna.
"Vem var det, vem var det Jonna?" Sa hennes mamma strängt.
"Jag kan förklara..." Börja hon men hennes mamma gev henne en sträng blick så hon andades ut och sa:"Jack"
"Okej..." Sa hennes mamma långsamt.
"Mamma, bli inte arg!" Sa Jonna förskräckt.
"Nää, jag är inte arg! Jag skojar bara! Jag ville bara se om det var sannt  för jag hörde en granne prata om någon som såg ut som dig, så jag ville veta," sa hennes mamma retsammt.
"Puh" Jonna andades ut.
"Men nu vet jag att det är sannt, så gå till ditt rum och gör något kul!"
Jonna gick iväg från köket men sprang snabbt tillbaka igen för hon kom ihåg dejten med Jack.
"Mamma...?" Sa hon.
"Jaa?" Svara hennes mamma och kollade upp från sin tidning.
"Får jag gå till pizzerinan imorn med en kompis?" Frågade hon.
"Du får om du säger vem," sa hennes mamma misstänksammt.
"Jack"
"Ung kärlek..." sa hennes mamma för sig själv.
"Tack mamma!" Sa Jonna och sprang till hennes rum.
När hon väl var i hennes rum kastade hon sig på sängen och somna nästan direkt. Hon sov gott den natten, riktigt gott.

My satte sig på bussen som vanligt. Konstigt nog var inte Jonna där. Var hon sur för det där med lappen? My hade iallafall inte gjort något fel, tänkte hon. Det var ju hennes lapp. Om inte någon hade råkat lägga den i fel skåp. Villket var ganska troligt, vem skulle kunna vara kär i henne? Åh, tänk om det var Michael. Nej, just det, hon skulle ju sluta tänka på honom. Hon tittade ut genom fönstret på bussen. Åh, en äng med kor! Men vänta nu...den hade hon ju aldrig sett förrut, och hon hade åkt den här vägen jättemånga gånger. En äng med får! Nej, nej, nej! Hon HADE inte åkt den här vägen förrut! Hon hade gått på fel buss! Hon tog tag i väskan men råkade bära den upp och ner så allt åkte ur väskan, så hon fick plocka upp det fort. Bussen stannade på en busshållplats. Hon skyndade sig så mycket hon bara kunde att plocka upp alla sakerna från golvet. Dörrarna stängdes.
"Åh, nej!" Tänkte hon. My gick fram till busschauffören.
"Vart går den här bussen?" frågade My busschauffören.
Busschauffören var tjock och hade bara några få gråa hårstrpn på sitt huvud. Han var rund och bärde en T-chirt med Carola på.
"In till chtan." svarade han. "Hu' så?"
Åh nej, nu var hon verkligen i knipa. Hon hade lovat Rosalie att vara hemma klockan 16.00 och vakta Ebba. Klockan var redan 15.47 och hon var på fel buss på väg in till stan, som låg åt helt motsatta hållet.
"Jo, det är så att jag råkade gå på fel buss, skulle du kunna stanna här, så jag kan gå av direkt, tack?"
"Åmöjligt", sa han men tittade fortfarande rakt fram på rödljuset.
"Men varför det?" sa My som började bli arg på honom. "Vi är ju ensamma på bussen!" skrek hon.
Han stannade hastigt bussen och stirrade på henne.
"Nu är det så här att jag stannar INTE bussen bara för att DU vill det! det är jag som kör bussen, jag bestämmer!"
Sa han argt, My, som blev lite rädd, gick tillbaka längst bak i bussen och satte sig.
"Dumma, fula busschaufför!" Muttrade hon för sig själv. Hon såg att chauffören stirrade på henne i backspegeln.

Klockan var 17.01. Hon sprang in och slet upp dörren för att komma in så fort som möjligt.
Rosalie hörde henne och kom in från vardagsrummet. Hon såg arg ut. Hjälp.
"MYY! Du skulle ju vara hemma och vakta Ebba klockan fyra! Du vet att hon inte kan vara hemma själv! Var har du varit?! Ebba grät när jag kom hem och..."
"Jag förklarar sen." sa My lungt och gick upp till sitt rum. Hon kände sig välldigt trött. Trött på Rosalie. Trött på Ebba. Trött på dumma äckliga busschaufförer utan hår.
"Kunde inte bara den här dagen börja om?" tänkte hon medans hon rotade igenom sin väska efter matteläxan. Den var inte där. Hon hade tappat den på bussen.
"Jäklar", muttrade hon för sig själv. Nej, nu orkar jag inte mer. Hon gick och lade sig.
"Godnatt My, sov gott"

De klev av bussen och gick in i skolan.
Jonna kunde fortfarande inte sluta tänka på Oskar. Skulle Ocskar kunna älska henne? Eller kommer det sluta med att han gifter sig med My, eller Sofia?
Hon förestälde sig Oskar framför sig, men han verkade så verklig...
"My, vill du veta en cool sak? Jag vann 100.000 på TRISS," sa han? Men varför sa han det?
Han fnissade lite och då kom Jonna på att det inte var Oskar i hennes drömmar, utan den verkliga Oskar som gjorde ett dåligt skämmt.
"Haha, jätte roligt," sa hon för hon kände att hon var tvungen att säga det, men hon märkte att My hade sagt exakt samma sak som hon och exakt samtidigt som hon.
"Puh," tänkte Jonna. "Nu verkar jag inte lika stel"
"Haha, gick ni på det?" Sa Oskar och skrattade.
"Kom," sa My. Och stunden som My hade sagt det hade Jonna känt sig lättad, hon ville inte vara med Oskar just nu.
De gick upp för skolans trappor som aldrig verkade ta slut och in på matte lektionen. Jonna orkade inte ta av sig skorna, men My verkade envisas att göra det.
De satte sig brevid varann medans deras mattelärare magister Carlsson:
"Nu är det matteprooov! Höhö, det var ni inte berädda på va? MWAHAHAHA!!!"
Jonna märkte att han verkade lite weird och fnissade för sig själv. Magister Weird Carlsson delade ut proven och Jonna kollade på sitt prov och kunde inte låta bli att märka att det fanns en ondclementin längst upp i hägra hörnet.
"Psst," viskade Jonna till My. "Har du märkt att vår mattelärare e väldigt weird?" Fortsatte hon.
"Ja, såklart," viskade My tillbaka. "Hur skulle jag kunnat missa det?"
Magister Carlsson hade upptäckt att de viskade så de satte sig med onödigt skikraka ryggar och losades som om det inte hänt. Sedan fortsatte han berätta provet.
När dom var klara med provet sprang alla som vanligt snabbt ut ur klassrummet.
My satte på sig skorna som Jonna inte förståt varför hon tagit av sig.
Men Jonnas tankar var på annat håll, på Oskar. Hennes Oskar. Som säkert stog i något hörn någonstans och var med någon tjej.
De gick till sina skåp och Jonna lämnade sina böcker, men kunde inte låta bli att märka att My läste en lapp.
"Vad har du där?" mFrågade Jonna nyfiket.
My drog undan lappen och sa "Inget"
Jonna tag väskan och tog upp lappen.
"Sluta" Skrek My.
Jonna läste lappen:

Jag Älskar Dig

Hon läste det flera gånger.
Vem kunde älska My?
Hon gjorde det, men detta var en annan sak. Man såg inte My som en tjej som dejtade.
Hon läste lappen igen och sa "Jag älskar dig..."
"Vem är det här ifrån, My?" Sa hon lite bestämt.
"Ingen aning," svara My lite blygt.
"Jo, säg nu, jag vill veta, du kan lita på mig," sa Jonna.
"Men jag vet ju inte!" Skrek My.
Några i koridoren sneglade åt deras håll.
Jonna gav upp och gick hem och tänkte på My och lappen.

Jag Älskar Dig

Vem kunde ha skickat den?